Vera Ventilerar

Blir kallad som avdelningens representat på ett viktigt möte. Funderar på hur jag ska klara av att svara på alla frågor, jag som inte kan någonting. Tänker att nu kommer de till slut förstå att jag inte kan någontin egentligen utan bara låtsas.

Går på mötet och hoppas kunna hålla en låg profil, men ganska snart dras jag in i diskussionerna. Kommer på mig själv med att inte bara svara på direkta frågor utan även göra små kommentarer till det andra säger och till och med göra längre förklaringar kring sånt som nästan har med ämnet att göra. Jag känner mig säker på det jag säger för jag vet vad jag talar om, det är ju ett av mina favoritämnen.

Där och då inser jag att det inte är inför mina kollegor jag låtsas kunna sånt jag inte kan. Det är mig själv jag lurar att tro att jag inte kan så mycket som jag egentligen kan. Jag sträcker på mig, rensar strupen och fortsätter diskussionen med förbättrat självförtroende.

Tänk om jag kunde komma ihåg det här till nästa gång jag blir kallad till ett viktigt möte, så jag slapp gå igenom den här processen så ofta. Fast det kanske är just den där osäkerheten som gör att jag skärper mig och gör ett bra jobb.

Ser unga killar, yngre än mig själv, i kostym, vit skjorta och slips på jobbet. Tittar på mina egna kläder. Jeans, t-shirt, tröja och gympaskor. Funderar på om jag någonsin kommer göra karriär. Vill jag göra karriär? Borde jag inte ha börjat göra det vid det här laget i så fall?

Kommer ihåg killen som började strax innan mig. Som ofta gick klädd i mörk kostym trots att alla andra hade jeans och tröja. Det tog bara ett par år innan han började klättra. Ingen blev förvånad. Nu ser jag honom i korridoren ibland, inte sällan har han jeans på sig. Han är fortfarande kvar på tjänsten han bytte upp sig till. Kanske han tycker han har det bra där, att det inte längre är lika viktigt att göra karriär.

Tänker på de gånger jag haft kjol och högklackat på jobbet. Det är kul nån gång emellanåt. Men efter några dagar börjar jag tröttna. Efter att ha varit korrekt klädd i en hel vecka känns det riktigt skönt att få dra på sig ett par bekväma jeans istället. Skulle jag stå ut med kravet att vara välklädd på jobbet varje dag? Skulle jag vara beredd att göra alla andra uppoffringar som krävs för att få större makt i företaget?

Jag har det faktiskt riktigt bra som det är. Roligt, intressant och omväxlande jobb med relativt fria arbetstider. Och inget annat krav på klädseln än att jag ska vara hel och ren. Nej, jag är definitivt ingen karriärskvinna.